Hon förbereder sig för sitt andra ultralopp vid 48 års ålder

Vi har turen att vara omgivna av fantastiskt inspirerande människor. En av dem är Carmen. Hon är 48 år, före detta jurist och numera helt uppslukad av terränglöpning i de alicantinska bergen. Jag träffade Carmen för att prata lite om vad det är som gör att hon brinner så för sin löpning.

Upptäckte löpningen under mammaledigheten
Carmen berättar att hon alltid har tyckt om att träna, men att det var först efter att hennes två barn fötts (numera 16 och 18 år gamla) som hon på allvar började att upptäcka löpningen. ”Det började med att jag sprang inifrån Alicante hela vägen utmed stranden till El Campello. Det blev 15 kilometer och jag var överlycklig. Sen fick min man och flickorna komma och hämta mig med bilen” skrattar hon.
 
Hon fortsatte springa på småvägar och utmed stranden vid sidan om annan träning, och ju äldre barnen blev, desto mer tid fick hon på sig att ägna sig åt sin träning. I början sprang hon bara för sin egen skull och var aldrig intresserad av att tävla. ”Jag ville inte känna mig som ett får i en stor skock” säger hon, men hon skulle snart komma på andra tankar. År 2009 sprang hon sitt första halvmaraton i Elche, strax söder om Alicante. ”Vi hade två polisstudenter som barnvakter till våra barn och halvmaran var ett sätt för dem att förbereda sig för sitt slutprov. Så de övertalade mig att följa med.”
 
Löparfeber
Efter den först halvmaran började löpningen nästan bli till ett beroende för Carmen. Hon började springa allt mer och allt oftare, men det var först fyra år senare, år 2013, som ”löparfebern”, som hon kallar det, drabbade henne på allvar. Då hade hennes man Pepo, som fyller 50 år nästa år, också börjat springa och en dag började de prata med en liten grupp löpare som de ofta såg försvinna upp mot bergen. Det visade sig att några av dem bodde på samma gata som Carmen och Pepo och de övertalade paret att följa med på en löpartur upp i bergen.
 
Carmen och hennes man var tveksamma först, de hade alltid bara sprungit på asfalt tidigare och visste inte vad som väntade uppe i bergen, men de följde med gruppen. Och det var då de drabbades av den stora "löparfebern".
 
Men vad menar de när de pratar om löparfebern? Hur kan det komma sig av att den slog till just när de började springa i bergen? ”Bergen är så fascinerande, allt som göms där” säger Carmen, nästan lite drömskt. ”Att vara ute i naturen och springa ger en ett helt nytt perspektiv på saker. Vi är så små. När jag börjar springa nu för tiden tackar jag alltid först för allt det fina jag har runt omkring mig. När man blir så liten inser man vilken tur man haft i livet, vilket privilegium det är att bara kunna ge sig ut och springa i bergen!”
 
Känner sig i balans i bergen 
Idag springer hon i bergen, det kan bli 4-5 längre pass i veckan. Ibland byter hon ut bergslöpningen mot cykling eller intervallträning på asfalt för att ge kroppen lite omväxling. Och så tränar hon på gym däremellan, går gärna på body balance eller pilates för att stärka upp kroppen. Dessutom ger hon sig på den ena nya tävlingen efter den andra, helt enkelt för att få möjligheten att upptäcka nytt.
 
”Vi lär känna fantastiska platser som vi aldrig hade sett annars.” Dessutom, menar Carmen, känner hon sig både lugn och lycklig av att springa i den omväxlande bergsnaturen. ”Det kanske låter lite konstigt, men det handlar om att lära känna berget. Alla borde verkligen ge sig upp i bergen och springa. Det ger dig ett lugn som du inte kan hitta någon annanstans.” Dessutom menar Carmen att hon mår bättre än hon någonsin gjort förut. ”Jag blir aldrig sjuk, och jag äter inga kosttillskott heller. Jag har aldrig feber eller huvudvärk, min hud mår bra och jag är stark i kroppen. Jag mår verkligen bra både på utsidan och på insidan av att springa i bergen.”
 
Måste ha huvudet med sig i träningen
När jag frågar henne om andra människor kommenterar att hon tränar så hårt trots att hon närmar sig femtio säger hon att folk ofta säger att hon måste ta det lugnt, men att hon själv inte kan tro att hennes kropp är så gammal. ”Jag känner mig som trettio” säger hon med ett skratt. Men visst måste man ta det försiktigt menar hon, och man kan inte helt undvika att kroppen förändras med åldern. Själv går hon regelbundet till en sjukgymnast en gång i månaden för massage. ”En rejäl massage emellanåt är grundläggande för att kunna fortsätta fungera. Och så måste man ha huvudet med sig i träningen.”
 
Men det där med att ha huvudet med sig i träningen har inte alltid varit så självklart för Carmen och hennes man. Sedan ”löparfebern” slog till för några år sedan så har hon varit skadad flera gånger. Någon gång för att hon övertränat, en annan gång för att hon gick ut och sprang i fem timmar en dag när hon inte kände någon som helst lust att springa. ”Jag är alltid jättesugen på att springa, men just den dagen kände jag ingen motivation alls. Jag kom på mig själv med att titta på klockan flera gånger istället för att njuta av löpningen och omgivningarna. Och självklart var det då jag skadade mig. Jag var trött och oförsiktig.” Efter den träningen kunde hon inte springa på över en månad och nu är hon extra noga med att lyssna på vad kroppen verkligen vill. Nästan alltid vill den springa.
 
Experthjälp
Carmen och hennes man har tagit hjälp av experter och läst en mängd litteratur för att nå den balans de har idag mellan kost och prestation, men de har inte alltid haft sådan koll. ”Innan jag hade börjat springa i bergen kunde jag ge mig ut en morgon, utan att äta frukost, och springa 20 kilometer, utan att ha med mig någon energireserv. Sedan var jag helt förstörd i kroppen. Så här i efterhand var det ju idiotiskt. En annan gång skulle vi springa en halvmara tillsammans en söndag, på lördagen gick vi på en väns födelsedagsfest, drack drinkar och vin till maten, gick och lade oss vid tre och skulle upp vid sju. Det loppet var fruktansvärt. Men det var innan vi hade all den kunskap vi har idag.”

Nu har de siktet inställt på ett riktigt långlopp i kuperad terräng, och till sin hjälp har de en personlig tränare som lagt upp ett ultimat träningsschema. Dessutom har de, sedan Carmen skadade sig senast, en specialiserad kostrådgivare till hjälp för att se till att de får den näring de behöver. ”Innan visste vi inte hur vi skulle sköta vår kost och det påverkade löpningen. Nu fyller vi på med vätska och energi var 40e minut ungefär när vi är ute. När vi är uppe i bergen och springer har vi med oss runt 1,5 liter vätska, russin eller annan torkad frukt, energigel eller energibars, och det känns som att man kan springa hur länge som helst.”
 
70 kilometers löpning i kuperad terräng
Om mindre än en vecka är det dags för det längsta loppet de någonsin gjort hittills: Botamarges 2016, 70 kilometers löpning i bergen, med höjdskillnader på över 800 meter. De räknar med att springa loppet på mellan 13 och 15 timmar. ”Det är ett väldigt vackert lopp, men riktigt tufft. Men om vi tar oss igenom den tävlingen och får en hyfsad tid har vi siktet inställt på att anmäla oss till ett riktigt roligt lopp på Gran Canaria som heter Transvulcania. Det är ett av de allra bästa loppen och de duktigaste bergslöparna från hela världen kommer dit och tävlar.”
 
Löpteknik och stretching viktigt
Avslutningsvis frågar jag Carmen om hon har några bra tips till oss som fortfarande har mycket att lära om vår kropp och om löpning. Hon menar att man måste ta det stegvis, ”poco a poco”, att man tjänar mycket på att arbeta mycket med sin löpstil i början för att ge kroppen minsta möjliga belastning, och att stretcha. ”Det är grundläggande att stretcha bra efter ett löparpass, samt att ge tid för kroppen att vila och återhämta sig efter tyngre träningspass.”
 
Börjar du och dina löparvänner tröttna på asfaltslöpning, eller är ni bara nyfikna på bergens inverkan på ert eget välmående? Samla ihop gänget och hör av er, så syr vi ihop ett aktivitetspaket med boende, näringsrik mat och de bästa löparrutterna i området!
 
Jonna Lindberg